Några tankar från en ensam själ utanför den gamla staden, ensam hemma i ett två våningars hus jag lärt känna under det senaste året. Det ligger perfekt öde för att man ska kunna gå ut och slippa allt folk, ibland ser man grannbarnen hoppa studsmatta på sin tomt, på cirka hundra meters avstånd är barntjut alltid okej och nästan lite mysigt! Jag satt och solade på altanen häromdan, och kom att tänka på att jag fick vara ifred, ingen kom och störde och påminde mig om vad jag gjort i helgen eller om vad de gjort. Jag uppskattar min flickväns boende oerhört, alla säger vad jobbigt att hon bor så långt borta, måste vara jobbigt att åka och så! Men hujedamig vad de har fel, jag älskar att komma bort från alla handskakningar, alla igenkännande nickningar och alla korta frågor om hur jag mår, medans det enda de kan tänka på är vart de ska efter de pratat klart med en, iallafall när man springer in i ”vänner” på stan. De som bara känner till ens smeknamn och hoppar till av förvåning när jag presenterar mig för deras flickvänner eller kompisar.
Alla säger hela tiden att Uppsala är så litet, det är inte så litet igentligen, staden råkade bara prova fel storlek på skorna när hon milennieshoppade för några år sedan. Skorna passar precis runt tårna men vid hälen finns det alldeles för mycket luft, det är där alla onödiga vänskapsrelationer skapas, för att fylla tomrummet. Ja, jag tror nog nästan att fru Uppsala har valt att placera mig som skosnöre eller något, för jag verkar vara knutpunkten av alla vänskapsband, som sammanlänkar dem på ett sätt som påminner mig om en incestby i norrland någonstans. Nee usch o fy för storstaden med småstadsmentalitet, ge mig pengarna så drar jag!
Men jag vill absolut inte flytta min själ till en själlös stad mitt i ingenstans heller, jag vill bo i en stor stad, utan att behöva vara knutpunkten för samhällets överlevnad.
