Samhällets mammor och pappor jobbar med att förmedla information till deras barn. Att berätta om vad de sett och upplevt under tiden i livet, och att skildra det på sitt sett med en prägel för förståelse. Det är ett tungt ansvar som inte många vågar axla, eller förstår. Att våga öppna sig och göra sig sårbar för alla i sin närhet, för alla som väljer att lyssna. Men det finns alltid dåliga föräldrar, de som ljuger för sina barn, de som uppfostrar dem på fel sätt. Med överdrifter eller återhållsamhet styr de in dem på fel tankar. Jag vill inte bli den pappan som folk hatar, jag vill inte heller bli den som folk hatar att älska, jag vill få den gedigna kärlek som min pappa får varje gång han berättar för sina barn om vad som hänt. Även fast hans barn inte är mina syskon, eller ens släktingar på avstånd, så kan de välja att lyssna på honom.
Den dagen då folk kommer fram till mig på gatan och säger tack för det du gör, det är underbart att höra din röst eller läsa dina ord till morgonkaffet eller eftermiddagsfikat. Då vet jag att jag nått min dröm, jag har fått en familj som är större en vad jag någonsin kunde drömt om när jag skakade gruskorn i mina händer som barn och sjöng ”hur många barn får jag när jag blir stor” och hela händerna fylldes av gruskorn som man slängde och sa fyfan vad fjantig. Men när jag häromdan var ute och snackade med Staffan, så satt vi i en lekpark och jag gjorde exakt som när jag var liten, och förstod då vigden av mina drömmar. En familj så stor att jag inte kan namnen på 99% av mina barn, men alla mina barn kommer att minnas mig i år. Som mannen som öppnade deras mjölkpaket på morgonen, som satte smak på deras kaffe, som förgyllde deras morgon med att bara finnas där ifall de behövde det!
Som journalist, kan du bli vem du vill, men du blir bara en samhällsförälder om du förmedlar det med den klang som behövs!
