Livets Farbror Blå!

En gammal man sa en gång till mig, det är inte vad du lär dig som är det viktiga utan vad du gör utav det. När han sa det till mig var jag tio år gammal, och hade inte en aning om vad han försökte säga. Men nu tror jag att jag börjar förstå. Jag var aldrig den högsta handen i handuppräckningen, utan den mer laid back, som svarade ifall jag var tvungen. Jag var han som lämnade in läxor försent redan i femman. Skolan var ingenting för mig, och det hade jag bestämt mig för tidigt, jag ville ut och visa vem jag var, vad jag kunde. Inte för att jag var tvungen eller för att någon sa åt mig att göra det, utan för att jag ville. Det handlade inte om att jag skulle kunna svara på hur sjuans multiplikationstabell såg ut, utan hur jag skulle kunna rädda en situation från att gå i krasch.

Att använda mig av det som livet lärt mig, och lära livet något om mig. För det är livet som har lärt mig det jag kommer att behöva, och skolan har varit en vägskylt. En trafikpolis som sagt att nu körde du nog lite för snabbt, här får du din igvarning, ta hem och visa mamma. Det enda som fattades var väll inbetalningskortet, men det är väll det de där trettiotre procenten som dras på varje lön är. Böterna för att man ville ut i livet för fort.

Alla mina lärare som brytt sig om mig har sagt, du har sån potential visa det! Men ifall dem kan se att jag har potential, vem ska jag visa det för mer då? Deras röda rättningspenna? På tal om rättning, jag tror att någon högre makt började rätta det jag gjorde redan som barn, för två olyckor som två och tolvåring resulterade i att jag har två ärr som bildar en bock på skallen. Sådana som man gjorde efter att man svarat fel på vad 7+3/43,3 var. Det kanske är ett tecken på att man lärt sig den hårda vägen, och att det inte är så farligt att göra fel ibland. Eller hur är det ordspråket lyder? Man lär sig av sina misstag?

Så nu är då den stora frågan, vilken vägskylt ska jag leta efter? Det är inte direkt så att man kan gå ner till e4an så står det ”Martin, nästa avfart en kilometer”. Det står bara 110 och då satsar jag på det och går ner när jag är 110 år gammal och har levt mitt liv och får se den bruna kulturskylten med texten ”Kyrkogård” och lägga mig jämsides med mina bortgångna släktingar.

Det låter otroligt luddigt, men sån är jag, luddig och obesrkivlig.

Så till alla livets trafikpoliser, tack för de här åren, och hoppas att jag slipper er ett tag nu, nu är det mina livslagar som jag ska lyda under!